Äntligen får vi in lite färg i butiken och i vår är mintfärgat och multicolor något att satsa på.
Multicolor-kavaj och byxa från Carin Wester, skor från Fifth Avenue Shoe Repair, farfarströja från A.O
Mintfärgade byxor från Designers Remix, skor från Hope, stickad topp från Minimarket
Ni var många som kom till vår PREVIEW-vernissage på PUB, och sedan festade vidare med oss på Kåken, i torsdags.
Tack, y'all!
Foto: Sima Korenivski
OfficeInom mode talas det ofta om inspiration. Inspiration kan utgå ifrån naturen, en film, ett musikstycke, dans, andra modeskapare eller upplevelsen av hur ett särskilt tyg känns mot handen. Vissa designers tolkar sin inspiration bokstavligt. En fascination inför den vilda naturen kan översättas till ett blommönster på en klänning. Andra låter inspirationen påverka på ett mer abstrakt sätt för att rama in en eftersökt känsla eller sinnesstämning som förkroppsligas i kläderna.
I arbetet med en ny kollektion är så kallade moodboards ofta ett viktigt visuellt verktyg. Collage av tidningsklipp, fotografier, mönster, färger och materialprover hjälper till att illustrerar känslan som en kollektionen ska förmedla. Oftast är moodboards baserade på ett tema som sen blir inspirationsbasen för skapandet.
Kravet att förmedla sin inspiration kan kännas kvävande för designers. Något som kan sammankopplas med föreställningen om det kreativa geniet som får gudomlig inspiration från konsten. När den amerikanska designern Marc Jacobs 2008 fick frågan vad han inspireras av svarade han: "I really wasn't very inspired this season. I just live my life”. En talande kommentar som sätter fingret på att en kreativ process inte alltid låter sig summeras i ett tema eller backstory.
Designers är ofta hemlighetsfulla med vad de inspireras av under arbetet med en ny kollektion. Men som utomstående är det spännande att få insyn i idéerna och tankarna bakom kollektionerna. Inför modeveckan har Hope, Minimarket, Uniforms for the Dedicated och The Local Firm berättat själva.
Utställningen, som är ett samarbete mellan PUB och butiken Aplace, är en del i en ambition att uppmärksamma och stödja svenskt mode och design.
PREVIEW pågår 26 januari - 3 februari i varuhusets ljusgård.
Foto: Märta Thisner
Torsdag 26/1
Varuhuset PUB, Hötorget 1
kl 19.30 - 21.30
DJ: The Local Firm
Butiken håller öppet och kvällen till ära erbjuder vi 10% rabatt på alla nyheter i butiken.
Efterfest
Kåken, Regeringsgatan 66
kl 21.30 - 02.00
DJ: Fredrik Strage + Kristoffer Andersson
Utställning: "Stormwithin" av Magnus Klackenstam
Ålder: 23 år.
osar gör ni här: http://www.aplace.com/sv/rsvp/preview
Minimarket
Minimarket
The Local Firm
The Local Firm
The Local Firm
Uniforms For The Dedicated
Uniforms For The Dedicated
Uniforms For The Dedicated
Hope
Tio år har gått sedan den dag då designerduon bakom Hope bestämde sig för att satsa på sitt eget märke. Idag är de stolta över att ha uppfyllt sin dröm. Aplace träffar grundarna Ann och Stefan för ett samtal om isbrytare, Bergman och design som berör.
Ann Ringstrand och Stefan Söderberg gav oss på Aplace en uppdatering av läget.
– Nu har vi fått en plats bland de större butikerna. Det känns symboliskt för hur vi ser på oss själva och rimmar väldigt väl med vår ambition, säger Ann om deras flaggskeppsbutik på Norrmalmstorg som öppnades tidigare I höst. Interiören till butiken hittade Stefan under en inspirationsresa till Antwerpen i juli. På en vintagemarknad fann han ett gäng Frizo Kramerstolar som nu pryder den minimalistiskt inredda butiken med en känsla av gammal apotekslokal.
– Att få åka iväg sådär mellan två kollektioner var riktigt skönt. Det var väldigt inspirerande att se andra saker och hitta möbler som är vanliga vardagsstolar där, men unika här.
När designerparet tänker tillbaka på de tio år som gått kan de konstatera att första delmålet är nått. Som anställda längtade de efter att få bygga upp en grund på egen hand, vilket de nu har lyckats med. Visionen om en viss stil var det som förenade dem. Affärsplaner, marknadsföring och alla de andra bitar som hör till jobbet har de fått lära sig efter hand. I början räckte det med att de gjorde det mesta själva men i takt med att företaget växte krävdes också mer rutiner för att få ihop organisationen.
– I början gjorde vi saker som var på en annan nivå än när vi var anställda. Nu känner vi däremot att vi har skapat strukturer som är mer avancerade än de vi lämnade. Vi har kommit ikapp, och har system och visioner som är riktigt bra. Nu är det kul, säger Ann med ett leende.
Som nytt märke på den svenska modescenen, positionerade sig Hope inom en avantgardistisk fåra som höll sig lite utanför de traditionella moderamarna. Kläderna visades på gallerier och fick på så vis en koppling till ett konstnärligt sammanhang. Vad som fängslade Ann och Stefan var idéer kring enkelhet, ursprung, original och funktion, och då lämpade det sig bra att vistas på gallerier. Det lade an tonen för hur de såg på mode och vad Hope hade att tillföra. Det konceptuella tänket med endast ytterplagg och byxor gjorde att de i början var tvungna att arbeta med ett annat format. Då föll det sig naturligt att arbeta med installationer och bryta ny mark, att inte göra allt efter en given mall.
Den stil de filat på under många år fyllde ett behov i en tid då många andra märken enbart inriktade sig på trendmode. Med en bakgrund inom h&m visste både Ann och Stefan att de inte hade så mycket att tillföra inom just det området. De fokuserade i stället på känslan för material och detaljer.
– Vi ville känna att det här kan vi stå för, det är detta vi gillar. Att kvaliteten, passformen och stuket uppskattas. Att få sätta det unika med plagget, det är det som var och är vår drivkraft.
Att kunna anpassa och förändra sig utefter olika situationer har varit en användbar egenskap för Hope. Ann och Stefan berättar om hur den senaste finanskrisen tvingade Hope att rannsaka sig självt. Även om de egentligen aldrig var riktigt hårt drabbade så var det en psykisk påfrestning. De visste inte om bubblan skulle spricka och om modesagan Hope därmed skulle vara slut. Sökandet efter det egna märkets identitet pågick under minst ett år, men det gav resultat. Ur den osäkra perioden kom ett förtydligande av konceptet, vilket lade grunden till en ökad omsättning, öppnandet av tre nya butiker och inte minst till att Hope samma år blev vinnare av Guldknappen.
– Det var kul att se att jobbet gav resultat. Varumärket hade börjat sätta sig och man undrade när det skulle slå. Guldknappen gjorde att vi fick lite extra skjuts, framförallt på damsidan.
Det var också under den här tiden som Hope gjorde sin berömda Bergman-inspirerade
kollektion, aw 10. Den visades på Dramaten i Stockholm och fick mycket positiva reaktioner från pressen, bland annat italienska Vogue som gillade vad de såg. Ann berättar om den kreativa processen bakom idén.
–Vi hade surrat lite grann och försökt måla upp en vision. Stefan var väldigt inne på Norrland och drog fram ett gammalt plagg så som han ofta gör.
– Det var svenska arméns vinterparkas, snöparkasen. Den är vit med en stor huva.
– Stefan hade börjat skissa på den idén. För mig hade den inte riktigt landat, men jag hade hans ord i bakhuvudet och när jag satt hemma och bläddrade i en tidning fick jag upp en helsida med Döden från Det Sjunde Inseglet. Det var då jag fick en överväldigande känsla av att nu har vi det! Det är vi, det är rått och kallt, det är Sverige och det är huvan. Jag tog genast med bilden till Stefan. Det var ett ”moment” där vi båda kände samma sak. Dramaten var faktiskt redan bokad som visningslokal långt innan vi hade temat, så allt föll verkligen på plats.
Från början gjorde Hope endast damkläder, men tänkte ändå herr när de designade, berättar Stefan. Idag finns det både en herr- och damlinje, även om det maskulina och skräddade fortfarande är grunden i designen. På så sätt har de även kunnat börjat tänka lite friare kring damkollektionerna, menar Ann.
- Det har tillkommit en mer feminin touch, och vi fått väldigt bra reaktioner på den förändringen. Resultatet blir lite mer lättsamt även när vi blandar ihop det med inspiration från herr-uniformer.
Den twisten har blivit riktigt bra. Vi har släppt loss lite och det verkar som att kunderna uppskattar det.
Den tidiga strategin med att visa kläder på gallerier har också förändrats med tiden.
På senare år har Hope gjort flera traditionella catwalkvisningar med internationella toppmodeller som Freja Beha Erichsen och Mathias Lauridsen.
– Det är viktigt för oss att utvecklas och göra det som passar för kollektionen. Vi gillar när inte allting blir likadant hela tiden. Eftersom vi har ambitionen att hålla en hög och internationell kvalitet så vill vi också använda oss av internationella modeller. Sen har vi varit tillbaka på gallerier ett par gånger och även gjort film, vilket förstås varit väldigt roligt.
Hopes filmprojekt Cap of the North, AW-11 ligger rätt i tiden på många sätt. Det är en utveckling av formatet modefilm och ett sätt att arbeta med frågor som mångfald och öppenhet under en tid av oro och turbulens i samhället. Filmen skildrar människor i rörelse på Nordkalotten, och spelades in under två iskalla dagar på isbrytaren Sankt Erik, som ligger utanför Vasamuseet. I tjugo minusgrader pågick arbetet och modellerna fick hoppa in och ur varma pälsar mellan tagningarna för att inte frysa ihjäl. Ambitionen var att skildra olika karaktärer och frågor kring hur man rör sig över gränser och för detta behövdes andra typer av människor än de som finns på modellagenturerna.
– Vi castade själva, bland annat på taket här utanför fönstret. När vi såg en kille som skottade snö här ute så sa vi till varandra att här har vi honom! Han hade fint skägg och vi gillade hans look. Vi glömde däremot att berätta hur vi hade tänkt och när han kom till inspelningen hade han rakat av skägget. Fast det blev bra ändå och det var en fantastiskt fin båt. Vi filmade överallt, i maskinrummet, officersrummet och vartenda skrymsle på båten.
Samarbetet mellan Ann och Stefan är den viktigaste delen i arbetet. De två kompletterar varandra. Och den stora fördelen med att företaget växer är att de inte längre behöver göra allt själva. Nu kan de ägna sig åt det de verkligen passar för. Ann beskriver sig själv mer som en visionär.
– Jag tycker mer om att skapa kontext och den stora bilden. Stefan är egentligen mer en detaljexpert och rör sig närmare plaggen. Han är en förädlare och väldigt duktig på att hitta material. Det har väl lite att göra med att Stefan inte är designer i grund och botten och det finns fördelar med det. Han går inte loss på stora visioner som kanske inte håller i verkligheten, utan levererar en bra produkt som fungerar i vardagen.
Det är en trevlig stämning i Hope-kontorets lokaler. Och i bakgrunden spelas hela tiden musik.
– Man får spela vad man vill. Det är extra roligt när någon nyanställd sätter på något riktigt oväntat. Då kommer liksom personligheten fram, det är spännande.
– Jag sätter ihop en ny spellista till Hope-butikerna varje månad. Där väljer jag ganska fritt och det blir mycket gammalt blandat med en del nytt. De som jobbar i butikerna är ganska unga, men de brukar uppskatta det. Det är roligt att sätta ihop nya kombinationer. Det är väl det som är kul med musik att man inte behöver sätta den i fack, det kan vara väldigt brett. Till skillnad från Hope, som kanske inte är så brett, säger Stefan och skrattar.
Ann och Stefan började båda sin bana inom H&M. På så vis fick de in det kommersiella tänket i ryggraden och möjligheten att testa sina idéer för att lära sig vad som funkar och inte funkar. Fast Ann kände aldrig riktigt att det var hon som hade ritat kläderna när hon såg människor gå klädda i hennes design.
– Jag kommer ihåg när jag var på Roskilde en sommar. Det var på 90-talet under grungeperioden och alla bar något blommigt. Jag såg ett hav av de blommiga klänningar som jag hade gjort på h&m, men kunde inte riktigt glädjas åt det. Idag känner hon annorlunda när hon ser någon gå klädd i hennes kläder.
– Man blir nyfiken och tittar efter hur plagget sitter vid axlar och nacke. Man går ju inte fram och säger något, men det känns i själen. Det är verkligen kul.
– Det är extra roligt när man ser en person som satt ihop en outfit av Hope-plagg på ett riktigt skönt sätt. Det är också slående när man går på gallerirundor, och ser hur många det är som bär Hope. Då känner jag att vi lyckats med det som var ambitionen från början. Vi talar till den typ av kund vi tänkte oss. Samtidigt är det också fascinerande att vi har en så pass bred kundkrets, att det är så många olika människor som gillar Hope, säger Stefan.
Hopes speciella smak och stil har funnits som grund ända sedan starten. Märket föddes kring en vision om ett formspråk, innan några riktiga affärs- eller expansionsplaner fanns, och det är just detta som de båda nämner som det viktigaste. Vad som än händer så sitter stilen stadigt. De känner också stolthet över det konstnärliga arbetssätt de byggt upp under åren, att de faktiskt jobbar utifrån de premisser som från början var målet. Ann säger att de tidigare inte förstod hur konstnärligt de arbetar jämfört med andra märken.
– Det var först när en av våra anställda berättade hur fascinerad och förvånad han var över vårt arbetssätt som jag förstod att vi jobbar annorlunda jämfört med många andra. För oss är det normalt, men då insåg jag att vi verkligen sätter fokus på material och värdesätter detaljer väldigt högt. Det märks direkt när man kommer in i det här rummet. Vi filar på knapphål och trådfärger hela tiden, men det är ju också vårt signum.
Hantverket som Hope ägnar sig åt är däremot inte alltid enkelt att få ihop. Det är tufft varje dag. Att göra kläder är svårt och de hade i början en aningen naiv bild av hur det går till.
– När man är med från a till ö i en kedja, där vi producerar och säljer våra egna saker så är det så otroligt mycket som kan gå fel varenda minut. Det är snarare ett under att det kan bli som man tänkt sig. Det är nog många som inte förstår hur komplicerat det faktiskt är med produktion.
Trots dagliga komplikationer och hinder har det aldrig varit aktuellt att kasta in handduken. Hope är ett livsverk de båda vill fortsätta bygga på. Och än finns det mycket kvar att göra, de första tio åren var bara början, konstaterar Stefan. Tyvärr hinner de sällan glädjas åt sin framgång. Efter en visning kan de vara tillbaka på kontoret timmen efter och fortsätta med nästa projekt. Allting löper parallellt och hjulet snurrar snabbt.
– Ibland tänker man att man inte är klok. Man hinner inte njuta. Det är en nackdel i den här branschen. Det är därför det är viktigt att få uppmärksamhet när det går bra, för själv hinner man aldrig reflektera över det. Inte när det går dåligt heller, för man är så fokuserad på att man ska lösa problemet. Därför är det betydelsefullt med sådana här stunder. Att titta tillbaka och tänka att tio år har gått och att vi faktiskt har kommit hit ändå. Man måste kunna glädjas över det. Och det gör vi. Skrivet av Lisa Eide & Johannes Sjöberg för Aplace Magazine
PUB
Comments (0)